Runoviikko

Ikväll tappade jag bort mig till en finskspråkig poesikväll. I disigt ljus i en lokal där målfärgen spricker i knutarna lyssnade jag på ord som kanske aldrig kommer att kommas ihåg när jag blir gammal. Ord som kanske kommer att finnas i samlingar som faller in i arkiven. Ord som kanske citeras då vi är gamla.

Jag hade alltid tänkt mig att min ungdom skulle kännas så här. En lätt röklukt utanför lokalen och spring mellan diktevenemang och kreativa skrivningar. 

Det enda som harmar mig är att jag inte tog med någonting att läsa upp till open mic. 

Gräset är mörkare på andra sidan

Om jag var ens hälften så bra på att skriva skräck som jag var att skrämma livet ur mig. Jag är inte särskilt bra på det heller tydligen, då jag ännu verkar leva.

Däremot har jag fascinerats väldigt mycket av skräck efter att jag smygläste första kapitlet av Kaj Korkea-ahos senaste roman. Vi hade den som utställningsexemplar på scenen vid bokmässan, och det slutade med att jag köpte den. Slukandet fortsatte på tåget till Åbo.

Just nu är jag väldigt glad över att läslusten har kommit tillbaka. 

Fåror för natten att rinna ner för

Skrivandet går trögt, men jag försöker intala mig själv att det enda sättet att få det att gå bättre är att fortsätta skriva. Får vara glad om ens några ord som radas efter varandra känns rätt.

Till dess får jag fundera på avtrycken av lakanvecken i den bleka huden på morgonen, fåror för natten att rinna ner för. 

Intelligent intill infinity

Han ser på K länge hans kompis petar till honom i ryggen det är klart det syns på honom han känner sig dum och fånig men det kan inte hjälpas han visste det redan då att det där är kvinnan som han kommer att älska och bli gammal med för han ser terrassen och solnedgången det gör honom så skrämd att han inte ens klarar av att tänka tanken att gå fram till henne för att säga någonting men han tänker att han inte kan låta det här passera så han går i alla fall och säger hej och kommer på att han inte vet vad han ska säga efter det för det står totalt still och ångesten kommer krypande som svett i armhålorna men det kommer inte att märkas för att hans skjorta är svart nattsvart så den ljusförorenade himlen lyser daskig bakom honom och hon ser på konturen av hans axlar mot det där flickan med det blonda håret ser hur hon väntar på att han ska säga någonting till och det är tyst det tycks inte störa henne för hon ler bara tillbaka och för cigaretten från sina läppar och blåser ut en rökring

Jag försöker greppa min M. Man, 32. Astronom. Astrofil. Har en slags besatthet för att se stjärnorna om nätterna och släpade därför ut sin fru i förorten  för att fly alla ljusföroreningar.  

Intelligent intill infinity. En riktig sucker för romantik.

Tekotaiteellista paskaa

Jag diskuterade tidigare i veckan med en bekant om det slagets dikter jag tycker om att läsa. Tänk Matilda Södergran, och nu då Nina Hemmingson vars debutdiktsamling jag inväntar på posten. Jag tycker om målande beskrivningar, kroppar och allegorier. Jag berättade vad jag skriver om just nu.

"Siinä liikutaan helposti tekotaiteellisen paskan rajamailla." sa han.

Jag blev lite ställd. Förvisso finns det rätt många sätt att se på konst, men jag har aldrig riktigt förstått hur det ska kunna avgöras att det saknar en större mening. Jag förstår inte all konst, men den behöver inte vara dålig för det. Konst ska väcka känslor, och så länge den gör det har den lyckats.

Jag tänker inte låta det störa. Jag tänker som modernisterna istället: konsten är till för den med intellektet att förstå den. 

Dessutom blir det endast mer spännande att skriva på ett sätt som upprör läsare av det mer traditionella slaget. När någonting är förbjdet blir det bara mer lockande.

Haiku

ljusföroreningar

saknar sällan stjärnorna

små rödljusögon

Idag började kreativ skrivning igen efter en sommarlång längtan. Och idag dödade jag ingen karaktär. Men nu tänker jag låta en bli arg istället. 

Planen om att kunna titulera mig filosofie kandidat 2013

Just nu botaniserar jag väldigt mycket. Surfar på internet, gråter med Nelli. Det blir mest narratologi och recensioner. Idag kopierade jag en intervju ur Ord & Bild 3/2011. Intervjuns titel "Törnrosas axel och guldlockssfären" förvirrar mig.

      "Du är på väg ingensärskildstans, bara bort."

Jag fascinerades redan under min första läsning av berättaren i Drömfakulteten. Hon rör sig i den döende Solanas hotellrum och tilltalar henne i du-form.

Jag har tidigare funderat på hur få romaner som är skrivna att tala till ett du. Den enda författaren som jag har hört göra det i romanform skulle vara Peter Pohl, men säkert finns det också andra. I alla fall är jag övertygad över att jag tänker hitta några till. Däremot är du-tilltalet vanligt i poesin.

Just nu känns du-perspektivet som en ingångsport till mitt examensarbete. Plus att fördjupning i narratologistudier är rätt många flugor i en smäll om man är en litteraturvetare av det skrivande slaget.